En tripp till "storstan"

Då karln i huset drog iväg till "hufvudstaden" för en arbetshelg på mässa, passade jag och O på att åka till "storstan" här i norr (Sundsvall). Det blev en mysig liten minitripp torsdag-lördag, där vi passade på att träffa vänner, shoppa (faktiskt helt utan protester) och umgås med farmor och farfar (Othilias alltså). 

Kände faktiskt för första gången på länge att jag saknar Sundsvall lite, är ju en sån himla mysig stad och känns verkligen som hemma (jag har ju bott där från 2010 till att vi sa upp lägenheten där i juli trots att vi egentligen inte bodde där sista året). Men å andra sidan så trivs jag ju väldigt bra här i Nordanstig också, är verkligen ett helt perfekt ställe att bo på (här i byn) när man har barn på många sätt och vis (men mer om det en annan gång).

I torsdags lämnade jag bebisen hos farmor och farfar för att åka och gratulera Anna (min gamla klasskompis Jonas flickvän). Förutom grymt trevligt sällskap bjöds det på fantastiskt goda bakverk: choklad-espressotårta och key lime pie (spana in mästerverken nedan). Var väldigt skönt att få lite egentid och umgås med vänner på egen hand, man kopplar av på ett helt annat sätt. Men missförstå mig inte, givetvis älskar jag ju att umgås med O, men i och med att vi umgås nästan 24/7 kan man ibland behöva lite egentid (vilket ju säger sig självt).

Kalaset avslutades dock abrubt av ett samtal från barnvakterna om att det var en liten tjej som saknade sin mamma, så då var det bara att styra kosan "hemåt". Högg verkligen till i mammahjärtat när jag hörde henne gråta i bakgrunden. Men trots att man kände sig skyldig att man lämnat henne, så tror jag samtidigt att det är viktigt och bra att hon lär sig vara utan sin mamma någon gång ibland (men förstår ju att det var jobbigt och ovant för henne, då det var nästan första gången jag var ifrån henne så många timmar). Det var så mysigt att återförenas med sin dotter, galet vad man kan sakna henne på kort stund. Man kunde inte missa att hon verkligen saknade mig, från att ha varit en gråtande och ledsen bebis blev hon lugn när hon fick krypa upp i min famn och somnade där på studs.

På fredagen dejtade vi O's allra första kompis Walter, som föddes dagen efter O samt hans fina mamma Lotta (som läser samma program på Mittuniversitetet som jag gjorde). Vi hade inte träffats på ett halvår (bortsett att vi stött på varandra som hastigast på stan någon enstaka gång) och var kul att se hur stora de blivit sedan sist (sisådär 6 månader senare). 

Othilia hade verkligen en toppen minitripp och var ungefär såhär glad 24/7 (bortsett från då jag var borta på fikat på torsdagen förstås):